Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1861, sida 2

SkKepps-spökel. (Forts. fr. föreg. n:r.) Nu begrep jag huru Jones hade kunnat fe Watsons ande stiga upp ur golfwet. Strart derpå fom Kapten ut; jag lät dock ide strämma mig, utan gick raka wägen in i förrådsrums met, der lyckigtwis ingen fanns. Men knappt bade jag provianterat mig, och tömt ett glas mwhiffy, — få fom kocken. Jag hade ide något mer att söka, och mitt förråd war i godt förwar; ludan hade jag försigtigtwio övpnat på förband. Jag sprang derför ut derigenom och fomm bort til min fifffump, der jag i lugn förtärde mitt rof. Salt behöfde jag atminstone ide skaffa mig. Så till wida äro wi nu på klara fötter. — Och historien med Blod? Den roar mig dock mest of alt det, fom jag ställt till. Jag war wäl liter rädd, men jag kunde likwäl ide neka mia nöjet. att redan första natten göra en liten utfloft till hans koj. Jag strämde honom rätt dugtigt, höll honom en stund i strupen och, då jag hade aftylt min wrede mor honom, sprang jag min wåg. Brott en enda gång war jag oförsigtig, och det mar, då Larson föll öfwer bord. Jag dykte ned un: der honom od) fom upp bakom bonom, allt detta under första ifwern. Då war jag också rädd, att man skulle fomma mig på spären; oc underligt war det, att de ide gjorde det.