Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1861, sida 3

lofwar mig ju, Sir, ide sannt, Sir, att ide lägga mig nägra hinder i wägen, hända hwad som hända will? Jag lofwar dig det — MNå, bör då vå, Sir. Dånifrågade mig, hwad för yrke jag drifwit i Boston, fade jag er det ide; jag tänkte, att det fanffe war bäst att ide göra det. Ånda från mitt adertonde är har jag warit hos fims lärare, Sir, oh jag har hela mitt lif igenom warit wäl hemmastadd med detta handtwerk. Jag tror knappt, att någon fan öfwerträffa mig i simning och dykning, likasom uti klättrande. Jag hade redan långe Haft en sådan slags plan i mitt finne; jag wille förs fwinna, och fedan wid första lägliga tillfälle simma i land. Då jag nu vlumsade i sjön, tänkte jag ide på fallet, ty för wattnet war jag alldeles ide rädd, men en tanke flög genom mitt hufwud, att just nu wore ett passande tillfälle att utföra min plan. Krandals karne gäfwo mig wäl en dugtig puff, men det genes rade mig föga. Jag sjönk nu helt ledigt, men stack ännu en gång upp hufwudet öfwer warnaet, för att knyta handen åt Blod, derpå dykte jag ned och samm till aktern af Patience, Der, Siv — — uPmWidare. Der war Kaptens fisksump fastgjord. Jag hade märkt det långt förut. Kocken hade för länge fedan uttagit den fifta fisken, och i Boston hademan ej anstaffat något pf förråd; sumpen war följaktligen tom — Och då den war bortskymd af utspränget på af tergalleriet, och i öfrigt ide stod i wägen för någon, få fom ingen att tänka derpå, och den fit i oflörd ro släpa med. Ett nytt ljug började nu uppgå för mig. YFag samm dit bort, Sir; sköt upp luckan och kröp