Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1861, sida 3

med Watson; ty jag skulle icke gerna hafwa lemnat fartyget, utan att hafwa kommit saken, som icke litet intresserade mig, vå spären. Wi hade wackert wäder, det will säga, en jemn bris fyllde behagligt seglen och dref den gamla Patience sakta men säkert fram mot sitt mål. Wi gjorde wål fer knop — ganska mycket för det maskstungna färtyget, som bar mig; dagen dervå skulle wi wara i Portsmouth. Så låg jag der och tänfte efter, då jag oförmodadt blef uppskrämd af ett skort ifrån fördäcket. Det war skyltwaktens larmskott; ban war den ende ombord, som war försedd med skjutwapen. J ett nu war jag uppe; jag stötte nästan omkull Block, som orörlig och med öppen mun stod der stirrande åt masttoppen. Åldrig skall jag glömma det uttryck af den största förskräckelse, som afspeglade sig i hans ansigte. Hans ögon tycktes wilja trånga ut ur fina hålor och det war endast med möda ban funde draga andan. Mitt öga följde hans; oc bögst upp i toppen på fodmaften warseblef jag Jack Wat fon slående på en rå; han försmädde att begagna rår pertena till stöd, och siod der lös oc ledig utan förd, med wenstra handen hotande utsträckt mot Blod, bil dande ett skarpt, ett spöklikt afbrott mot aftonrodnar den, fom färgade horisonten med ben ännu ide alldeles nedgångna solens strålar. Jag blickade äter ned på fördäcket. Detta erbjöd en werkligen intressant anblick; kringspridda på alla punkter af skeppet stodo watroserna, stirrande efter uppenbarelsen, den ene blekare och mera förskräckt än den andre; emot gångspelet lutade sig Mr Bentham, hwars förskräckelse kanske endast öfwerträffades af hög båtsmannens. Mr Smith war den ende, fom behäls lit fattningen. Då jag fom upp, ropade han juft ef ter fina pistoler; men der fanns ingen, fom hade lust