Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1861, sida 3

Swerige, på samma gång som swenska språtet, kärt? Det är för honom likgiltigt, huruwida allt detta är skrifwet på arabiska eller fwenfta. Sjelfwa wåra swenska folkwisors herrliga melodier äro ide till för honom, efter de hwarken fjuns gas eller höras af folket annat än högst undantagswis. Säger man ändtligen, att det swenska hemmet bör hålla arbetaren qwar wid den swenska jorden? Hwad begär man för werkningar af ett hem, som icke blott är fattigt — ty det betyder ingenting — men fom innewånarnes bristande hyfåning och smal kanske ide låtit omgifwas af ett träd, en buske, en blomma eller en gräsplan; fom inwändigt företer endaft en bild af oordning och smuts, och der, i harmoni med oordningen och fmuts fen, under ett oskickligt sammanwistande af könen sjelfwa sedlighetsbegreppet fyr nes hafwa förswunnit, att icke tala om annan råhet? Will man tillägga ett sådant hem någon serdeles attraktionskraft? Eller är det att betrakta annorlunda än kulan, der djuret söker skydd emot mäderlelens ostadighet? Eller will man, att förfädrens namn och förfädrens grafwar skola wara en sådan fasthållande kraft? Men Per Anderssons fader hette Anders Nilsson och dennes åter Nils Olsson. Jnom twå generationer är redan hwarje spår af sjelfwa namnet förswunnet. Något fås dant begrepp fom familj existerar icke: några förfäder kännas knappt få långt tillbaka fom till andra generationen, wisst ide längre. OM på kyrkogården, der det kanske finnes ett grafkor tillhörigt ett herresäte i socknen eller någon grafsten öfwer en afliden ståndsperson, der wexa tufwor och ogräs öswer den fläck, hwars eft bonden eller arbetaren hwilar namns lös och hågkomstlös. Jag will emellertid icke göra mig ffyldig till någon öfwerdrift. Jag wet allts för wäl — oc jag är alad att weta det — att mången fwenff bonde och arbetare både förstår att skapa ett trefligt hem omkring sig och äfwen låta sig binda wid fäderneslandet af flere eller färre bland de öfriga sedliga och intellektuella band, som här ofwan påräknats. Och de, som befinna sig i denna kategori, jag är wiss att de både älska sädernejorden, och ftads na qwar på fädernejorden, såwida ej högst speciella skäl förmå äfwen dem att lemna densamma, hwilket de återigen aldrig skola funna göra utan saknad. Men att detta ide är fallet med den ftora masfan, är beklagligen endast alltför säkert. Och om således fosterlandskärleken förlorat hela sin sedliga och intellektuella grundwal, hwad återstår deraf annat än ins stinkten, fom omedelbart fäster menniffan-djuret wid den jordfläck, fom fett henne födas, och wid den bättre eller sämre timliga utkomsten? OM fan man då ett ögonblick undra öfwer, att redan utsigten till en bättre utkomst uti något annat land, utsigten att utbyta rågbrödet mot hwetebrödet och att odla en stenfri mark, kan öfwerwinna instinkten, eller AA —