Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1861, sida 2

JHudikswall Weckoblad läses följande: Från en af westra socknarna hafwa wi emottagit nedanstående uppsats, fom ffildrar, till hwilken grad antalet af fringwandrande utfodnues-tiggare på sednare tiden derstädes stigit. Hufwudsakligast utgöres denna landsförödande gräghoppeswärm af arbetsföra, men lättjefulla uslingar, som, en gång wana wid ett dylikt dagdrifivare-lif, ite wilja, om de än funna, arbeta. J likhet med infändaren tro mi, att något bör göras för att sätta en gräns i synnerhet för dessas oförskämda tiggeri, men i motsats mot honom hålla wi före, att icke ekonomer och riksdagsmän eller ortens landthushållningssällskap, utan kronobetjeningen och i synnerhet socknarne sjelfwa böra mot dem uppträda med den makt, som är dem gifwen. Kongl. Maj:s stadga af den 29 Maj 1846, angående förfmarslösa personer, innehåller i detta afseende ganska stränga bestämmelser, hwilka, om de handhades och skoningslöst tillimpas des, skulle bortjaga mången lättjefull bettlande dagdrifware. Socknenämnderna hafwa härstädes å sednare tider ganska allmänt börjat utweckla kraft och allwar i deras werksamhet; wi tro också att de twå eller flera wälkända män som ibland dem, enligt nyss åberopade stadga, böra inom hwarje socken utses att hålla tillsyn öfwer förswarslösa personer, skola så mycket i deras förmåga står arbeta emot detta onda, få framt de göras derpå rätt uppmärksamma och af fronobes tjeningen erhålla nödig hjelp. Efter dessa förutskickade anmärkningar meddela mi nu den insända artikeln ... Sannolikt finnas få hushåll i Helsinglands socknar, åtminstone i landets westra del, som ej under denna winter med förwåning blifwit wittne till och haft kännbar olägenhet af en massa åkande och wandrande tiggare, hwilka till antalet wida öfwerstiget allt hwad man hittills i den wägen erfarit. Denna tiggareskara, fom med eller utan häst strukit genom socknarne ha utgjorts af 1:o fjellappar, 2:o s. k. skojare, 3:o en