oafbruten swärm af gesäller, sjömän, f. d. artillerister, sockenlappar m. fl. Fjellapparne, hwaraf en stor del äro från XYjusnedals-trakten, komma åkande familjtals, äro höfliga och nöjda med litet, hwarför man ej ogerna ger dessa en slkärf jemte en hötapp åt hästen. Skojare kommer åkande med skrinda full af barn. Deras inre tyckes märdigt motswara deras Yttre mörkgula anletsdrag och snuskiga drägt. De äro aldrig nöjda med hwad de få, påda allt hwad dem lyster; nyttja ofta lögnen för att framkalla medlidandet, och i gårdar hwarest männer äro på utarbete, eller med ett ord ej tillstädes, uppträda de mera såsom privilegierade uppbördsmän, än som tiggare. Man kan terföre tänka fig några enjamma qwinnors belägenhet, hwilka må ste emottaga dylika gäster, och, der de behaga taga nattqwarter, måste mången gång wärdsfolket swäfwa i oro öfwer, hwad sådant folk under natten kan företaga sig. Till sockenmarknaderna fer man faravaner af dem anlända, dels för att på marknaden åtkomma något per fas et nefas, och dels för att i de för tillfälle ödsliga gårdarne af någon hemmamas rande gumma söka att påcka fig till hwad huset förmår. Man ser ej bland dem några äldre personer. En sägen går, att de beröfwa sina ålderstigna medlemmar lifwet för att bli dem qwitt denna börda. Denna ber rättelse må gälla, för hwad den fan. Säkert är emellertid, att skäl wore för wederbörande att söka taga reda på denna folkstams förhållanden kyrkligt och ftatistiskt hänseende. Gesällströmen genom orten har denna winter warit owanligt stark. Af dessa herrar, bland hwilka man påträffar en stor mängd mycket banditlika fyfiognomier, är wisserligen en del oförmögen till arbete, och den kristliga barmhertigheten fordrar att gifwa sådana en skärf, ehuru lämpligheten af ett sådant Fringe i drifwande tiggeri fan sättas i twifwel; men största delen utgöras af fullt orbetsföra personer, fom tigga i alla gårdar, ofta nog i ganska öfmerlaftadt tillstånd. Man finner dem äfwen långt från landswägen uppsöka enstaka gårdar, och de sakna ej anlag att, der få Atbäs ras kan, liksom skojarne påcka fig fram. Det har äfwen händt att, för bättre effekts skull, den pikbeskodda käppen under hotande åtbörder blifwit framwisad. De tigga, utom mat och kläder, äfwen ull och lin, och tycka de sig hafwa fått för litet, så kasta de ofta efter sig gåfwan under utösande af skällsord. Will man försöka sätta en dylik herre till något göromål, så får man stundom höra, att om någon anländande kamrat skulle få se honom arbeta, så kunde han blifwa chikanerad. Sannerligen ett fnyggt fällskap! Att dylika persedlar, i synnerhet om de warit i Stockholm, anse sig som högre wäsenden i jemförelse med bonden hos hwilken de tigga, faller af fig sjönk ban åter oc förswann för andra må