Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1861, sida 2

En matros, som war sysselsatt med sitt arbete belt nära, gaf till ett gapskratt; men Blod, fom ide någons ting funde wärre uppreta, än en anspelning på denna bang brist i kroppsligt hänseende, höjde, fummande af raseri, fitt ben i luften och riktade med fladen på fin tunga sko en stöt åt bespottarens anfigte, få att denne tumlade om, förlorade sitt tag och föll baklänges öfwer bröstwärnet, sedan hans händer sökt efter något nytt tag; hans hufwud slog härdt emot kranbalkarne, derefter plaskade han till i wattnet och förswann under den spegelglatta Ytan, fom lätt och willigt öpvnade fig för att mottaga sitt offer. Ett par luftblåsor, som hastigt uppstego efter hwarandra, utwisade stället, hwarest han förswunnit; hastigt fom de uppstätt, förgingos dessa åter, och allt war äter stilla, lugnt och glatt som förut. Jcke få ombord. Blod fatt emellertid orörlig qwar, förskräckt öfwer fin egen gerning. Ropet en man öfwerbord skallade genom skeppet; och huru trög och liknöjd besättningen på Patience än war, fallade bod detta rop dem alla tillsammans på ögonblicket. Mr Smith war har stigt på platsen, en båt sattes ut och man rodde nu af och an kring det ställe, der Watfon förswunnit. Plötsligt utstötte nägra af roddarne ett skrik och pekade på den drunknades hufwud, hwilket blef synbart öfwer wattnet. Man höll genast upp til honom. Jag flod på dunetten och fåg allt fom föregick med spänd uppe märksamhet. Watson höjde fig oförmodadt med halfwa kroppen öfwer wattnet; hans ögon riktades på Block, fom ännu fatt i wanten och å fin sida stirrade på bhonom; han skakade fin knotnäfwe emot honom, oc i samma ögonblick, fom bäten war få nära intill honom, att en ulsträckt ära rädte till honom, oc) de uppmuns trande ropen från folket i båten trängde til hans öra,