Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1861, sida 2

och oförlikneliat, men sjömannen deremot afsk)wärdt och träkigt. Den swoga brisen war knappt tillräcklig att fylla seglen, skepvet tycktes knappt röra sig ur stället, och matroserna, gäspande och wid däligt lynne, giorde dels ingenting, dels woro de sysselsatte med att laga tågwirket. Jack stod wid ena wanten, med fin ena fot stödd vå weflingen och den andra vå bröfts wärnet, och lagade tågen. Tätt öfwer honom befann fig Blod, fom förenade fin tjenst fom högbätsman med en segelwästares befattning, och gaf donom nödig ans wisning. En läng fund arbetades fila och ifrigt; men vå en gång ropade Blod, fom tycktes redan hafwa glömt pevpparhistorien, till den andre: Fad! Du fan gerna gifwa mig en duss. Min tobafsdofa är alldeles tom, och jag mäste hafwa något att tugga på. — ÅJa, ja, Sir, swarade Jack med beredwilligbet. Jag bar ide nägon på mig nu, men jag fal gå efter. Han skyndade ned under dåd, efter att först, utan att hafwa blifwit bemärkt af Blod, hafwa stannat wid gömstället för Blocks snusdosa, och kom snart tillbaka med en tjock, swart buss, hwilken ban uppstigande vå bröstwärnet räcte högbätsmannen, fom nickande tog emot den och stoppade den i munnen, men blott för att lika hastigt utspotta densamma. wFJFänta du, furf! gnisslade han, Du bar ruslat bussen i snus; men wid mina kära ögon, jag skall flå tänderna i halsen på dig. Jack skrattade. )Du skrattar? Du — Du — vJa, Sir. Om ni håller er ed, få kommer in genting wid mig derföre. XFa, Sir. Ni har fmurit wid edra fåra ögon; men ni har ju bara ett enda.