Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1861, sida 3

gelista fosterlandsstiftelsens berättelse för wara få swartmåladt fom Dalarne. Vä rarne der — heter det — söla på alla sätt styrka dem, fom ännn fofwa i fyn den eller wandra i egenrättfärdighet, samt qwarhålla dem på wägen, fom förer till eget förderf; nattwardsbarnen swärja på att aldrig gå på någon andlig fommans stort, att de der knappast weta reda på höger och wenster o. s. w. Detta allt tyckes wara nog tillskuret i wexten, och det torde ej derföre förefalla underligt, att i nämnda berättelse Dalarne tillifa med Westmanland och Upland blifwit hedradt med namnet af Sweriges swarta band.7 Sweriges swarta band. Stiftelsen tyckes wilja göra fonventitelwäsende och kristendom synonyma eller likbetydande, men är det just sagdt, att konventikeln utgör det slående bewiset på andligt lif? Sjelfuppoffring. En tidning från Houg-Kong innehåller följande bref från Kina: För några da i gar sedan mötte jag en finefiff procession, fom passerade den af främlingar: bebodda stadsdelen, eskorterande en ung qwinna klädd i scharlakan och guld, fit-; Anns : damålet härmed mar att inbjuda alle: tande i en vilt dekorerad bärstol. mänheten att komma tillstädes och berwmittna huruledes hon hängde fig — ett steg, fom hon beslutat taga då hon genom fin mans död blifwit en barnlös enka. da woro de utan föräldrar, och då genom döden de dyraste band woro slitna, hops pades hon genom sin sjelfuppoffring mwinna en ewig lycksalighet, och att åter möta sin man i en annan werld. Jag infann mig den utsatta dagen på det anwisade stället. Wi hade knappast hunnit dit, då samma procession utkom från ett Josshus (kinesiskt kapell) i enkans födelseby, och tågade mot den på en hög ftällning uppresta galgen på ett närliggande fält, omgifwen af hundradetals infödingar. Den qwinliga delen, klädd i de bjertaste högtidsdrägter, utgjorde största antalet. Då processionen stadnat wid foten af galgen, leddes hon uppför traps pan till ställningen of fina manliga bi träden, hälsade i i alla riktningar ät allmänheten, deltog med några qwinnor i hen på sjelswa ställningen tillredd måltid, hwilken hon tycktes serdeles begärligt förtära. hwilket hon mellanåt smekte och prydde med en halsduk, som hon sjelf burit. Hon tog derpå en utsirad korg, som in åren 1858 och 1859 lärer intet landstap tomst, och i en socken säges mörkret wara BåI Ett dibarn mar fatt på bordet, ! Medan han hinner antända, fall jag bes skrifwa werktyget till hennes förintande. Galgen bestod af ett upprest timmerträd på hwardera sidan om ställningen, som uppburo ett groft bamburör, från midten af hwilket nedhängte snaran af ett rödt rep som med en liten träring fasthöll båda ändarne, och war beklädd med en röd fils keshalsduk, och allt prydd med draperier, Den wäntade brodren hade nu anländt, hwarpå enkan uppsteg på en stol, ställd under snaran, inträrde hufwudet i dens samma för att försöka om allt war i behörig ordning, utdrog det åter, gjorde förnyade hälsningar och åter omfamnade de kringstående, inträdde åter hufwudet i snaran och kastade en röd silkesduk sfwer densamma. Hennes biträden woro nu färdiga att borttaga stolen, då några röster från de nedanstående ropade, att hon glömt draga ut fprinten i ringen, så att fnaran kunde draga åt halfen. Då detta blifwit rättadt, ordnade hon ringen, stolen bortskjöts och hon blef hän gande i fria luften. Med utomordentlig sjelfbeherskning knäppte hon händerne tills sammans, och qwarhöll dem få, tills tons vulsioner af strypningen åter öppnade dem, och hon war död Kroppen blef hängande omkring en timma, hwarpå den nedtogs af de manliga biträrena. Detta är det tredje tillfället af dylika sjelfmord inom lika många weckor. Auktoriteterna äro alldeles ur stånd att förhindra dem, I och ett monument uppreses alltid åt mins net of en sådan uppoffrande enta. oo NRättegångsoch Polissaker. Målet emot för bedrägeri och annan oredlighet häktade handlanden S. Kinds lund förewar wid serskilda Rådftufmwus rätten härstädes sistlidne Lördag. Herr häradshöfdingen M. Unger hade af Swea Hofrätt förordnats att handlägga detsamma. Allmänna åklagaren, stadsfiskal Stenson, företedde en af direktionen för Sundswalls ångbåtsactiebolag, med mic ken omsorg upprättad förteckning, innes fattande dels hwad Kindlund öfmerdebis terat trafikanter, och dels hwad han undanfnillat bolaget, utwisande ett belopp af omkring 700 rdr rmt. På uppmar ning af ordföranden, att öppet bekänna sitt brott, swarade Kindlund att hwad han gjort, tillkommit genom slarf och icke med uppsåt att, sig till godo, bolaget något undansnilla, eller öfwerdebitera frattsegarne, hwilket gaf ordföranden anled ning, att till Kindlund yttra, det han genom att wilja medelst osannfärdiga uppgifter, försöka bedraga äfwen Rätten, endast förwärrade sin sak, ty påtagligt I I nehöll vis, tryddor och blommor, hwilka wore att hang brott ffett med uppfåt, hon utdelade åt den nedanför stående all! ide af blott slarf. mänheten, tackade för den wisade uppe märksamheten och uppehöll fig wid ffa len, Hwilfa twinga henne till det steg, hon nu war färdig att taga. Då det war gjordt, tillkännagaf saluten af tre kanonskott att tiden war inne att utföra den sista handlingen af sin tillwaro; men ett dröjsmål inträffade af upptäckten att ÅAklagaren inlemnade en skrift, innefattande hurusom han hos ångbåtsdirektionen för actiebolaget Gustaf II Adolf begärt få ett exemplar af en utaf densamma upprättad förteckning öfwer af Kindlund, äfwen i detta bolag werkställda öfwerdebiteringar och gjorda undansnillanden, samt andra handlingar, ledante till upptäckt af Kindlunds brott, en motsträfwig broder war frånwarande. men blifwit sådant nekad Kindlund ans 1