Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1861, sida 2

bonom, hwad han haft för ett yrke innan han fom till detta fartyget. Tet fan wara er enahanda, Sir, swarade han. Men mill ni ändtligen weta, hwarföre jag år hår — sag hade i Boston en flicka, Sir — ad, Sir! en krona för flickor, säger jag er. Wid min själ, jag håller benne mera får ån mig sjelf. Nå åh T RNå, Siv! I förrgår träffade jag bos henne en of mina kamrater, med hwilken jag dessutom war osams; jag gjorde ide många omfmwep utan bad hos nom draga för hin i wåld. Han gaf mig ett flag i ansigtet, och jag högg till honom med en fnölpåk i hufwudet, få att han föll ned fom död. Jag hade nu intet annat att göra, än att få fort fig göra låt springa ut på gatan oc taga wärfning of ett par matrofer; tv det år bättre att komma till sjös, än i galgen, tänkte jag. Under fora och tjugu timmars tid höllo de mig bold pa en trog; sedan satte de på mig ett lös-stågg, och wille föra mig omborg på fars tyget — då mötte mig — hwad tror ni mål, Sir, att jag mötte? yEr döde famrat? v3emmy Cously — just han, fådan han gid hår i werlden! Något ankommen fåg ban wäl ut, men död tycktes han alldeles ide wara. Jag kan icke säga, att det gjorde mig ondt, Sir; men bwad fom fmärtasde mig, war att de der tjärsburfarne hade mig faft. Jag bade ju tagit hyra för twenne år; oc då hjelpte inga böner. Under wägen sprang jag dock ifrån dem — men den fördöwda slyngeln til bögbåtsman — de falla honom Blod — war mig hälarne och tog snart fast mig igen — men jag ffall komma ihåg honom. Jag försäkrade honom, att intet flod att ändra i