Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1861, sida 2

symarföre kör redarens skull. Jag wågar icke taga med mig någon, fom ide hör till besättninaen. uTag mig då med fom Löjtnant. Det kunde gå on, Sir, fade Mr Bentham, småleende. Ni skulle derföre ide behöfwa genera er. 0 äro säledes öfroereng fym — pwad bryr jag mig om, om jag ffulle lura min rebare. Jag låt honom förssä, att solden, fom tillkomme Löjtnanten, skulle komma i hand Fda, oc lade dertill en liten present i form af en silfwerklocko, som stack honom i ögonen, i stället för hwilken han ädelmodigt nog påtrugade mig en gammal fifore, hwilken han inbillade fig hafwa fallit mig i smaken, hwarefter han slutade med att lofwa att följande dagen introducera mig på Patience. FWVWålan då, fade Mr Bentham, under det han vå yankeemanr strök fig om hakan. Jag har wisserligen förut en Löjtnant, men jag läter föra in er i registret säsom den andre, om ni få önskar. Min redare är en förbannad girigbuf, och det är ide mer än billigt, att jag odfå något litet klämmer efter honom. Då jag dagen derpå fom ombord på Patience hade nyss förut en nywärfwad matcog blifmit inregistrerad bland manskapet. Han lutade fia mot en kanon och såg utan något deltagande på ben lilla ceremoni, bwarmed min ankomst hälsades. J hans anletsdrag war en förtwiflan uttryckt, som ingaf mig intresse för honom. Jag närmade mig honom och frågade honom ywarföre han säg få dyster ut. Till en början wille ban ide tala rent ut; men fedan jag en fund talat med honom blef han mera meddelsam. Jag frågade