heten, hwilket wär hjelte Halwar Backman under denna mördande batalj fommenderade. På skansen af sitt skepp slod Schautbynachten i full uniform, med sin tapperhetsmedalj på bröstet. J knapphälet på den fina blå fracken fatt den hwita ros, fom han för nägra år fedan af fin älffarinna erhöll då hon utnämnde honom till fin riddare; ide densamma likwål, ty den hade redan länge sedan, wäl pressad, blifwit inlagt i ett doftande papper och hwilade städse wid hans hjerta, och få äfwen nu; men en annan, en frisk, bwit ros; ty afwen från det ögonblick Halwar Backman af Emilia Ankarstjerna erhöll den hwita rosen, odlade han med förkärlek denna blomsterört, för att alltid funna hafwa en sädan i Enappbålet wid hwarje wigtigt tillfälle. Från skeppets topp wajade Hlands fönders ffjutna, frutfärgade flagga, fom följt honom under få många års fegrar, fom hwilat mid hang hjerta, och wid hwilken få många ärorika minnen woro få: ade. å Med lugn oc rädighet ledde han fitt skepps manöver och kommenderade dess artilleri. Flere Kendtliga skepp hade mäst öfwergifwa träffningen, oförmög: na att funna uthärda Enighetenå wäl viftade eld; men en timma efter stridens början låg det Swenska ffeppet mellan twenne Danska 60-fanonffepp: Juflitia, Amiral IJuel, oc Delmenhorist, Kommendör Bille. En strrid uppstod på lif och död; blodet rann ut genom skygattorna; döende och fårade föllo hoptals, bortsopade af kanonkulorna och muskötelden från ffarpstyttarne wid mörsarne. De Swenska Matroserna fämpade med sörtwiflans tapperhet och mod, för att ffydda och hedra den afgudade flagga, fom ännu wajade från skeppets topp,