Norrländska Korrespondenten – 20 april 1861, sida 3

JOH l)MIIU YI BIT (0. Om wälgörenhet och tiggeri. (Ur Nya BWermlands-Poften.) Detta ämne har ofta, mycket ofta, war vit för allmänheten sramstäldt till öfver: wägande; men det är på längt när ide uttömdt. Det wifar fig deraf, att tig: gare finnas i alla delar af landet. För några år sedan passerade mi med Ängs fartyg Hjelmare kanal. På fanalbanten stod en gammal gråhårig man med bart hufwud och hatten i handen, uträckande den till de på banken gående ångbåtspassagerarne. Wid hans sida stod en flicka, troligen i ändamål, att upplysa den blinde, när någon kom, på det han då måtte uppstämma sin onelligen flagande ton. J den ödgmjulaste ställning och med den mest bedjande stämma, bad nu den gamle blinde om allmosor. En af passagerarne, som kommit till klart medwetande om det djupa både andliga och lekamliga elände, som genom tiggeriet röres och fortplantas, gick nära intill gubben, och hwiskade honom fakta i örat: Man bör ide tigga. Med hastigt ombytt ton, min och åtbördor, skrek gubben till: hwarföre ide? Swaret blef: 7Emedan det är fyndigt och i lag förbjudet. Med ännu Mmwasfare ton föret gubben: det är min rätt od) eder att ide gifwa. Det war passageraren ttydligt, att här framträdde det mer än wans ligt studerade, genom någon mwerldserfarenhet slipade tiggeriet. Här mar ett sturskt, pockande sinne så wandt, att lefwa af andras, att det war blifwen en tro på rätt dertill. Och flickan sedan! huru ssall icke i dess späda år rota sig i hjertat den tanken, att andrad är mitt, oc) brottålingen tidigt utbildas. Nu kommer en smutssig qwinna med flera barn i sällskap, hwilka tomma gås ende eller fpringande efter, och med en dödsklagande ton begära en allmosa. Men ni gifwer ej. Då wi kommer ett stycke bort, så — om ni lyssnar — torde ni få höra ungarne utfara i i eder och ffällsord emot eder, till bewis, att de anse eder egendom wara deras. Detsamma tan wederfaras eder i ert eget rum, fram för allt i ert kbt. Man fan wara tem ligen säker på, att det af fängelsets in: newånare finnas få, som icke längre eller kortare tid lefwat af tiggeri, hwarigenom tanten att för intet åtkomma nästans egendom uppkommit och närts. Ja, wi måga nästan påstå, att ingen enda menniska finnes, fom, efter att en tid hafwa tiggt, någonsin blifwit samhället till nytta, emedan gåfwors emottagande har en hardt när underbar förmåga, att förinta all sjelfwerksamhet. Mycket umgänge med tiggare och deras afkomlingar har sfiwertygat oss härom — och låtit of blida i djupet af det rysliga andliga elände, fom har fin uppkomst och näring af tiggeriet. Det ligger i tiggarens eget intresse, att blifwa ju uslare desto hellre. Ju mera