Norrländska Korrespondenten – 17 april 1861, sida 2

fast wid tägwerket och war den förste, fom hoppade upp vä slupens dåd. Fem ryska matroser följde deras löjtnant. Skoldtwakten wille ropa, han öppnade munnen men tillflöt den åter. Ryssarne woro nu herrar öfwer däcket. Elim tog sin börs och kastade den till lotsen i båten. — Se der, fade han, en ryss håller alltid sitt löfte. Se här, först dina penningar! Din frihet har du, och hwad ditt lif beträffar, så när du funnit wäg, för att komma bit, få finner du den oc, för att af lägsna dig. Nu bekymrade han fig ej mera om lotsen fom med en åra i hwar hand rodde fin wäg. — Wänner, skjuten härdt til matrosernas ffeppsr lucka, officerarnes ätager jag mig. — Hwart gär du? frägade Jane. — Troligen att aflägga ett besök hos kapten Montane. Men fom han år ungkarl passar det ej att qwinnorna presentera sig för honom. Sätt dig der och wänta mig. i Lugnad genom sin älskares ffämtande ton, gjorde Jane bwad han åftundade. Elim gick nedför officerarens trappa, och, ledd af ljudet utaf en wiss röst, rigtade han sina steg til dör ren af kajutan, och, sänkande hufwudet, förde han ögat till nyckelhälet. Han misstog sig ej. Kaptenen satt till bords med twänne af fina löjtnanter, dridande champagne. — Ah, kapten, fade en löjtnant, det är er affär. — Pamsell Janes skäl! fade en annan. — Janes skäl, sade kaptenen, läggande wigt på dopnamnet.