Norrländska Korrespondenten – 6 april 1861, sida 3

En man i sjömanskläder följde honom; denne höll ett metsvö i handen. Montane stannade. — Om, hm, tänkte han, Quenzius utom hus, långt från fina böder, det betyder något. — Den der fifaren fom följer honom år en fiids lig man. Twä a tre gånger har jag fett honom fins ga fiskar, få flora fom min arm. Jag fer att han gömmer något i fin nåsduk, hwad fan Fan det wara? Päskyndande fina steg drog Montane Quenzius i kappan. Denne lätsade sörst att icke se, sedan att icke nna. Men Montane rockte få häftigt til, att han nödgades wända fig om. — AH, är det ni kapten Montane? fade han fmår leende. Angenämt att träaffa er. — Detsamma jag säger, herr Quenzius, yttrade kapten. Quenzius wille fortsätta fin wåg, men Montane war af annan mening. — Hwart går ni? — Rakt fram, som ni ser. — Äh, ni har ej brädtom. — Twärtom mycket brädtom. — Ni nekar icke att åta en bit med mig? — Jag har redan frukosterat, herr kapten. — Jag bjuder på ett glad porter. Tjugu steg ifrän oss ha wi en källare, hwarest man säljer för: träfflig porter. — Förträfflig porter? — Ja jag återtager ej hwad jag sagt. Mi bes griper att en tulltjensteman bör förstä slikt. Anbadet war lockande; han stannade ett ögon —————— —— —p—a;f — —