Norrländska Korrespondenten – 3 april 1861, sida 3

och moder, för att blifwa når fin man men bibeln få ger ide att mannen ffall i och för fin hustru glömma sitt fädernesland. Jag iillstär, Elim, att du behagar mig mycket, och bade du ide en dufadt i din börs, få finge du henne på ögonblicket, om du wore Hol: ländare. Men låta min dotter fara til ett frammande land, få längt från mig, hon få ung, du få obe. tänffam; hwem wet huru det är om fer månader, kanske tanken j ej då på hwarandra. — En sak förklarar jag, inföll Jane, newligen att jag aldrig gifter mig med nägon annan än Elim. — Du tar saken allwarsamt, mina lilla wån, för märker jag. Wisst wille jag, om jag det kunde, tro att eder kärlek år ewig, tro att hwarken tid eller far ror ega makt öfwer den. Elim, hör mig! Om du återkommer med samma tankar, fom nu, oc du Äter finner Jane med samma känslor så nedkallar jag Öfwer er den högstes wälsignelse. Jag blir ej något hinder för mitt barns sällhet. Under tiden hinnen j att bättre lära fänna edra egna hjertan. Jane hinner mera til få till är, fom til förstand. — Kunna wi fåledes räfna på crt löfte och få wexla wåra ringar? sporde Elim. — Wäl på mitt löfte, det får fast, fom ett befä stadt slott; men hwad ringwexlingen beträffar, anser jag den obehöflig. Du är officer, du är sjöman. Du kan antingen falla för en kula eller förgäs i en horm, och då är Jane enka, utan att wara gift. — Min wärdige wän, sade Elim, jag påyrkar det ide, hwarken som ett bruk eller en förbindelse, endast fom en iröst för hjertat. Gif mig rättighet att få betrakta mig som en medlem af er familj; tillät mig att fatta Elim min fästmö och er mit far. Han föll til gubbens fötter.