Norrländska Korrespondenten – 3 april 1861, sida 3

Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner, Att Sveaborg var Svenskt ej mer. Har hafvets bottenlösa svall Det i sin asqrund sänkt? Har himlens blirt, har askans knall Dess fasta murar sprängt? Finns ingen mer på vallen qvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar. Men djupt ur mången ärrig barm En pressad suck sig bröt; Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och gråt på grafvens rand. o lif! Den man, hvars skuld det var, Alt denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjelte vann; Den svenska flottans största glans, Dess seger vid Svensksund var hans. Men om sitt ljus, sin glans en verld Utaf hans klinga fått, Och solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott; Det blir hans lön för hans bedrift På klippan der vid Ehrnsvärds grist. Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar Du; Kanhända sjunger du en gång, Hvad jag förtäljer nu; Då gif hans svarta bragd sin dag, Men hölj i natt hans namn som jag. Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Ilvalf ej på dem hans brott! Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott! Den, som förrådt sitt land, han har Ej all, ej stam, ej son, ej far. Nämn honom blott: den falske orm Man ställt till Finlands stöd, Namn honom blygd och hån och skam Och skuld och straff och död; Det är blott så han nämnas bör, Det är att skona den, som hör. Tag allt hvad mörker finns i graf Och allt hvad qval i lif, Och bilda dig ett namn deraf, Och det åt honom gif! Det skall dock väcka mindre sorg, Än det han bar på Sveaborg. (:nmw3n3333gn3nnnn ————— ——— RV ———— — TTT B OO O AA —