Norrländska Korrespondenten – 3 april 1861, sida 3

— Min far, bad Jane, haf medlidande med edra barn; ; Wändande sig bort aftorkade van Naarvaersen en tär. — Trötten mig ej långre med edra böner. Stig upp, Elim. Omfamnen, trösten hwarandra! Fortfar ren j i eder halsstarrighet fan det hända att jag får ger nej. Jag mäste ha förständ för både dig och hens ne. Ty sjelfwe hafwen j ide ett uns af den waran. J morgon måste ni säga hwarandra farwål, men weten i iillika att framtiden beror af Gud och af er sielfwa. Lemnen mig nu i ro. Jag har ju ej hunnit samla mina tankar. Elim tyckte att detta samtycke hade likhet med ett nej. Men hwad skulle han göra? han kysste gubbens band. Till hälften knotande, till hälften suckande, oms famande Jane sin far och båda aflägsnade sig med sorgsna hjertan. Emellertid hade wär tullnär äterwändt till staden, förbannande allt hwad han säg omkring sig. Som han war en ganska medelmåttig ryttare, gungade han af och an i sadeln. Hans följeslagare, en matros wid namn Bordelais, följde honom, ridande en mar ger häst och rökande en liten pipa. Hwarje gång kaptenen hoppade på häften utropade Cabaret — ett namn, fom ban erhällit i anseende til hans enträgens bet att besöka alla ställen, fom woro helgade åt vor nets Gud: — — Fördömda hästar! Kapten swarade: 2