Norrländska Korrespondenten – 3 april 1861, sida 2

.2A2QWWAW dtei — widtala herr Saint Leger, Bestris elev, som dansar gavott, på halsen af en butelj. — Du främtar, men jag talar allwarsamt. — Du allwarsam? Jag skulle wäl ha lust att weta bwilka allwarsamma saker, fom dwäljas i i ditt lilla hufwud. — Men i mitt hjerta, pappa. Han såg på henne. — Ja, wi ... jag ... Elim ... stammade hon. — Ad ja, bästa Elim, Radars wän, inföll fadren, wet du att wi snart måste skiljas wid hwars andra. — Jo, och fe der anledningen till mitt besöf i ert kabinett, min wördnadswärde wän. Ja, antingen måfie wi skiljas för alltid eller oc för en ganska fort tid. Jag gör ej några preludier. Hwarken ni eller jag älsku omwägar. Jag älstar er dotter, hon älskar mig, gör of lyckliga! Såg ja! Jag refer, men när friget är flut kommer jag tillbaka och säger: Bäste fader skänk mia Jane! — Janne! Gifwa dig Jane! Jane gifta sig utbrast han och tog tre steg tillbaka. Jag tror att det är en epidemi fom kommit öfwer folk. Ada menniskor wilja gifta fig och gifta fig med Jane. — Jag hoppas, min bäste herr Naarvaerfen, fas de Elim skrattande, att ni ide alldeles sätter mig på samma lifta fom kapten Montane. — Beware mig Gud derifrån. — Gode, älskade fader, Elim är mig mycket kär. Flickan fastade sig i gubbens famn. — Jnga dårskaver, lila flifa. Såg mig först på hwilken sida ditt hjerta sitter. Barnen, lekande med fina dockor, säga ofta: jag älskar, utan att weta