Norrländska Korrespondenten – 3 april 1861, sida 2

OR zius, eller Jane, fom pratade med Elim, en enda blid. Men vär han fom ut pi trappan mumlade ban: — AH, herr Norvasan, detta skall nri få dyrt betala. Ett ögonblick sednare såg man tullnären rida bort i galopp. Jone och Elim, fom anade ingenting, stego upp och begäfwo fig till Naorvaerfens fabinett. Häfrigt upprörd, något högst sällsynt hos Hofändaren, spatserade han fram och åter. Wid anblicken af hans sköna Jane ljusnade hans ansigte. Han fartade hennes hand och omfamnade henne. — Goda flicka, icke har du hjerta att öfwergifwa din far? — Hwarföre denna fråga, pappa? sade hon blygt. — Ad mitt barn jag tänker på de unga fwar forna fom skolgossarna fånga om wärarna. Flickorna likna swalorna. — Jag förstår dig icke, min far, jag bar aldrig welat lemna dig och skulle icke heller nu wilja lem na dig. Jane twekade först, men, fattande mod, sade hon: — Lofwa att gifwa mig bwad jag ber dig om. — Jag förstär du önskar dig något smocke, ett halsband eler nägot dylikt. Talo, du wet att jag al: drig nefar dig någonting. — O, min far, jag bar få många fmyden, att jag i den wägen icke har något att önska, men ... lif ej ond vå mig, min far. — Jag blir ond om du ej firar säger hwad du will ha. År det en dansmästare? Nåwäl, jag fal