Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1861, sida 3

la fina tankar till ett nytt samtal. Utan att weta bwarföre närmade han fig por:arna 10 oranaeriet. Han träffade trådgärdsmånaren med en wattenkanna i honden och en pipa i munnen. — Ingen är der? sporde Elim, endast för att ha något att säga Holländaren. — Det finnes ingen der, buru min herre. Jo öfwer tusen blommor od mer ån twå hundra foglar. Elim trädde in i orangeriet och slog igen dörren efter sig. Ofriwilligt närmade han fia ett ständ tuberofor wid hwilket han aftonen förut känt fig få tydlig och olycklig. Han simmade i ett haf af det mest ber rusande blomsterdoft. Denna balsamisku atmosfer inwerkade starft på hand finne. Den genomträngde hang nerver och han kände sig oemorRändligt griven af ett ögonblickligt wemod. — O, min Gud, hwilken underbar blandning af smäria och sällhet! Han saotte fig vå en bänk, omgifwen af rofendur star; han sänfte hufwudet mot händerna. Hon hade ide styrka, ej eng wilja, att äterhälla sina tårar. Högt utropade han: — Jane, min bögt äkskade Jane! J detta ögonblick börde han ett lätt buller unges får est sädant, fom förorsakas genom prasslandet ar en fogels winge. Han upplyftade sitt af tårar öfwersköljda ansigte. Jane stod framför honom, Den unga flickan föl i hans armar. — O, Jane, Jane, hwad har jag ej lidit genow dig, Jane erbjöd honom under det att hon likwäl fafta förde honom tillbaka, sin hwita, oskärade panna. (Foris.)