Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1861, sida 2

på befolkningen som häraf skall finna att det ädla syftemålet i föreningarneg bildande med nådigt wälbehag betraktas af K. M:t — och om hwilket man wäl als drig bort hysa twifwel — samt hufmudz sakligast för de uttalade hufmudarunders na efter hwilka K. M:t anfer förenins garne böra bildas och hwilka ide inne hålla andra bestämmelser än fom nästan alla föreningar sjelfwe uppställt såsom nödiga såwäl med hänsyn till sjelfwa far kens kraf som till föreningarnes egenskap af friwilliga. Att nationalbemäipninads frågan numera också kommer att med än större steg gå framåt, är nägot som man ej bör betwifla. (S.-P.) — J Strängnäs tidning berättas: Aflidne hofmarskalken frih. von Babs rendorffs dispositioner lära bestiga sig till omlring 200,000 rdr, deraf till förs waltaren wid Åkers styckebruk 20,000; till kaptenen Selander, fom haft öfivere infeenre öfwer gårdarna under Länna bruk, 20,000; till öfriga inspektorer, bots hållare, underbefäl och nitiska arbetare tillsammans 15,007 rdr; till twenne unz derwerkmästare och bruksfogden wid styckebruket, hwardera 5,000, eller tillsammans 15,000; till enskildta tjenare (betjent, kusker, husmamseller m. m.) 8,000 rdr; till homme dafsaires på den aflidnes kontor i Stockholm 1,200 ror årligen och 2,000 rdr kapital; till fattigkassorna i de församlingar, der egendomen innehafts 10,000 rdr; till ombyggnad af Taxinge kyrka 10,000 rdr, m. m. — En Stodholmskorrefpondent ffrifs wer till Malmö Snällpoft följande: Smwem ffall nu blifwa biffop Hedrens efterträdare, frågar man. Eget nog fan ingen nämnag fom har ftora utfigter i detta afseende. Inom Linköpings stift äro prostarne Emanuelson, Runngren och Broman samt domprosten Laurenius i Linköping de fom först och främst fom ma i fråga. Men Emanuelsson är med all fin eld och lärdom en smula sekterisk, Rundgren för ung och Broman numera för gammal. Laurenius åtnjuter wisst mycket anseende, men anses just ide wara något biskopsämne. Gå wi utom stiftet, få anses ide heller domprosten Wiefelaren, trots alla hans obestridliga förtjenster, wara rätter man att intaga en defsplats bland de twärsäkre Ostgötherna. Professor Sundberg i Lund skulle gå långt om frågan gällde att besätta bi skopsstolen i Götheborg, och utan tmwifwel går han ett gort stycke äfven wid Fe i Linköpings stift, men hur längt är ej godt att säga. Professor Toren si Upsala har sitt gifte från ÖOftergöths land och är en sann prest till anda och lärdom, men äfwen honom widlåder fetkterismen, och gäftaifmare blefwe han knappast såsom biskop; deråt ligger ej hans lynne, ehuru han sälert i afseende på oegennytta kunde täfla med hwem som helst. Theologerna Hulterantz och Cor nelius i Upsala äro för unga. Wår berömde orientalist, professor Lindgren i Tierp, har både ålder och lärdomåmes riter inne, men har ett eget lynne oh