Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1861, sida 2

— Ad, hwad jag gerna skulle wilja se allt detta, utropade Jane. — Hwarför icke? sporde Elim glädtigt. — Och han säg på henne med ett uttryck, som fuländade tanken. Med en djup suck sänkte Jane ögonen och ätertog nålen som fallit ur handen. På hwod tänkte hon dä? J min ungdom bade jag kunnat beswara frågan. Men nu har jag glömt hbmad unga flidor alln änhet tanka på. Elim hade af naturen ett glodt tynne, och fom ban under närwarande förbällanden eade det mest brinnande begår att behaga, blef han werkligen hänförande. Men af ett ännu gladare, wera lekande lynne, war den unga warelse, fom fart wid bans sido. Uppfostrad i en Pariserpension, förenade hon eu franfoffug alla intagande ecgenskoper med den holläade ffa enila upprigtigheten. Och om man dertill lägger en stönhet fom utwedlode fig mera för hwarje dag, fochöjd af en ännu fortfarande barndoms oskuldsfulla behag, må man ej undra på wår slacors siöman, om pan på allwar faftade ankar i denna ljufwa, fridfulla amn. ? Elim blef allt mera tankfull, och soyntes honom denna drömmande fmårmande sinnesstsämning nåftan mera förledande än sjelfwa glädjen. Hwad Jane bes träffade war kärlefen för henne endast ett fmyde; ännu fånde bon hwarken def vlägor eller def lyca. Nägon gång blef lim ursianig wid detta altid lika jemna lynne; men Jones skamt eade en egen trollfroft att bortjoga wreden och snart började de unga mens nistorna oit äter skratta och skämta fom twånne barn. Så förflöt en wecka under ständigt regnwåder.