Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1861, sida 3

jern. Från sekund till sekund blef plågan allt mer och mer outhärdelig; och från att kännas fom ett hett jern, Wrl pumpstängen snart litnance ett glödgadt jern. Slutligen besegrad af sina plågor, gaf wår man buteljen på båten och wille taga bort tungan. Men nu tunde han det ej. Hans ansigte sammandrog jig och han tunde blott ur strupen frame bringa ett suckande ljnd. Genom föl: dens werkan å saliven hade tungan frus fit fast mid pumpstocken och det war lita swårt att få lös densamma fom det skulle warit att taga bort pumpstången. Till Ida för den stackars karlen hade hans tamrat följt alltsammans med tloctan i hand. Förwånad öfwer uttrycket i den lidans des ansigte, och seende hans bönfallande blickar, infåg kamraten hwad fom hade inträffat och begaf fig till ett närliggans de torp och hemtade derstädes en tittel med tillfälligtwis just då tokande watten. Det war hög tid att komma med hjelp. Patientens tillstånd hade mycket förwärrats, en tårbäck rann från hwartdera ögat och botade att ytterligare fästa honom wid hand pino-inftrument. Efter några å pumpstocken gjord öfwersköljningar med det heta wattnet Åter: inträdde allt snart i sitt förra läge. Tuns gan lossnade från pumpstången, qmwars lemnande derstädes en del af sitt skinn, och den stackars mannen, lita mycket firat: tande och gråtande, skyndade sig undan de gäckerier, hwarmed han öfwerhopades, swärjande att han aldrig mer skulle blott: ställa sig för något dylitt.