Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1861, sida 3

flod ett dukadt bord, med fat, tallrifar oc glas. Twå ofantliga ölkannor utgjorde bordets hufwudprydnad, oh fom de woro utan lock, funde man af det frads gande silfwerskummet sluta att def innehåll nyss anländt från källaren. Det war, man mäste medgifwa det, en njutningsrik anblick för personer som nyss wadat i watten ända till medjan och woro nära att förgäs af hunger och köld. Nu hade man tillfälle att bäde wärma och mätta sig. Men till de sex skeppsbrutnas förwåning fanns — med undantag af en hund, fom låg wid dörren — ingen lefwande warelse i föket. Han skällde icke, han rörde sig icke. — Sen j icke, utlät fig Jyrsko, att det år det förs lofwade landet, hwilket wår Herre skickat of. Til och med hundarna försmå att göra tjenft nattetid. En dörr tycktes leda till ett annat rum. Elim Öppnade den; häpen tog han ett feg tillbafa. Der fatt en qwinna med kafwel i mun od) bundna händer. Wändande sig til matroserna, fom på täspetsarna följt honom sade han: — Hwad betyder det? — Att hon troligen vwarit angripen af pladder sjuka, swarade Yyrsko. — Och se här ha wi en karl, inföll sjömannen med det swullna ögat. ö ö Och han stötte til en på golfwet liggande mennis skokropp. i — Fan ta mig, fade Yorsko, år det ide mjölnas ren; han böjde fig ned, för att betrakta honom, en wacker karl, fom tycktes wara frisk och fund. (Forssi)