lades af alla, hwilka ej, fom han, bekände sig till grekiska religionen. Omkring tio winuter gingo matroserna, anförda af Elim, vå en trång stig, på hwilken man ej på tio sieg kunde fe framför fig, få djuvt war mörkret. Tid ef ter annan stannade den unge mannen, men det enda ljud ban förnam war windens tjut och wågornas brufande. Slutligen efter att hafwa gätt ungefär twå werst, började wära fotgångare höra allt, som de framftres bo, något fom liknade hafwets mudrande, men snart förstodo de att de woro i närheten af en forsande ström, och ehuru wörkt det ån war, urskiljde de ett föremäl, om möjligt, ännu mörkare än denna natt. Det war murarna på en wåderqwarn. — Halt! kommenderade Elim. — Hwarföre halt, min löjtnant? — Emedan fransoserna kunna wara der? — Men skulle det än få wara, få i drift på bättre inträder man ändå. — Men frosa wi nu, torde det blifva alldeles för hett om franfoferna ffulle wara der före of. Dessa ord uttalades af matrosen med det blånas de, uppswullna ögat. — Warmt, sade Yorsko, få mycket bättre, jag dör af köld. — Oh jag rafar af hunger, fade en annan, jag ffulle funna åta upp qwarnhjulet. — Er mening, mina barn, frågade Elim, ty i ben ställning i hwilken wi befinna oss til hwarandra, finnes bwarken hög eder låg; alla äro wi bröder, Matroserna rådgjorde med bwarandra. — Nå wäl, min löjtnant, allmänna meningen är, att det är bättre att stanna hår, än att swälta eller frysa hjäl.