Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 3

och förkofran; men ibland detta intaga ostridigt sparbankerna ett utmärlt rum. Det ligger i de flesta menniskors lynne, att, om de hafwa något öswerskott af sina inkomster, anwända detsamma på miällefrad, fåfänga och öfwerslöd. De lefwa derföre för dagen, utan att tänka på, att pen dag fan tomma då de, genom fjuts dom, bristande arbetsförtjenst, eller andra tilljälliga olyckor, salna bröd och lida brist på det nödwändigaste. Huru nyt tigt skulle det då ide wara om de i nödens stund hade några hopsparda medel insatta i sparbanken, der dessa med om sorg och säterhet förwaltas! Denna ers inran gäller hufmudfatligen de arbetande klasserna. Jngen skicklig, pålitlig och nytter arbetare saknar arbetsförtjenst i wåra dagar, och ej sällan är denna så tillräcklig, att han fan göra en ide obe tydlig besparing för hwarje wecka, helst om han understödjes af en arbetsam och ordentlig hustru samt af arbetsföra och flitiga barn. Tywärr är det ej sällan fylleri-laften, fom gör allt detta om intet; ty om mannen fuper upp allt hwad han förtjenar, och wid fin hemkomst från tros gen, grälande och swärjande (ty detta är fylleriets hwardagsspråk) inträder i hems met, så flyr trefnaden ur hang boning och på samma gång arbetslusten och allt hwad som förut bidrog till hushållets tarfliga utkomst. Men att äfwen denna olyckliga last fan öfwerwinnas, wisar föl jande sannfärdiga berättelse, äfwensom att på samma gång som det lyckas ars betaren att utrota den onda mana, hwils ten gjorde lifwet för honom och hans omgifning få olyckligt och förderfligt, återkomma dessa husgudar, dessa dygder fom göra menniskans lefnad lycklig både i detta och det tillkommande lifwet; ty det ären sanning, att dygderna liksom lasterna gerna följa i hwarandras fotspår. Wi wilja då meddela wår lilla anspråkslösa berättelse, i förhoppning att några, om än aldrig få få, måhända derigenom wäckas till besinning och genom exemplet uppmuntras att följa den redlige arbetarens föredöme, hwilket är få mycket mera berömwärdt, som föresatsen att öf wergifwa lastens och helst fyllerilastens bana, fordrar en ihärdig och kraftfull ansträngning, om den skall krönas med framgång. En bygamästare, fom åtagit fig uppe förandet af en allmän byggnad i hufwudstaden, hade dit ifrån fin hembygd medtagit en mycket skicklig murare, fom äfwen mar kunnig i snickareyrket. Mu raren hade många goda egenskaper, utom sin slicklighet i arbete, war han flitig och arbetade både fort och wäl, war höflig och ordentlig och lefde alltid i frid med fina kamrater. Men han hade en olydlig wana, den nemligen att han hwarje lördagsafton, i stället för att i stilla ans dakt, jemte de fina, bereda fig till den stundande hwilodagen, tillbragte jamma afton och en del af natten på krogen i sällskap med andra supkamrater. Der: wid förtärde han största delen om ej hela den arbetsförtjenst för weckan, fom han mm OO DO VO nn,