Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 3

wi hafwa ej kunnat rädda andres lif, tänkom nu på oss sjelfwa. Ett enda ögonkast war nog för den unge fjömans nen för att inse omöjligheten af art äterwända till flottan. Det enda fom återfiod bonom, war att förs söka hinna land, och der tillbringa natten, och om winden dagen derpå skulle wända fig, då stora furs till Wladimir. Försökande att landa wefler om fladen, hade de sä stark sidwind, att den lilla farkosten flög af fom en vil; men skulle det wara ett fiendtligt land mot bwilket de drefwos, wäntade dem, om de blefwo igenkända, säkert fängenskop. i Elim satte fig wid storet i den gamle sjömannens ställe; tre karlar woro oupphörligt fysselsatta att ösa watten ur båten fom war alldeles öfwersköljd. Twå af farlarna med knifwar i hand inhewtade endast löjtnantens order för att afskära repen som fasthöllo feg len. Likwäl när fjömånnen sägo Elim lugn, hade de, om de ej sielfwa egt nog erfarenhet för att bedöma ställningen, kunnat tro sig wara utan all fora. Natten bröt in, men wid dagens sista lrälar funde man stönja en bred rad af fradgande skum, som sträckte fig utmed en rad skär oc klippor, ywilka slängde kusten. Mot denna bwua rand fom syntes oaftadt mår kret, drefs den lilla farkosten och Hade den beböft ha den fogels wingar, efter hwilken den bar namn, för att funna öfwerstiga dessa farliga skär. i En af matroserna firade tågen, men winden war få häftia, att den ryckte dem ur bans bänder, och seglen flögo af och an i luften få wäldsamt att iskmåfen sjönk ned i hafwet. . ij Men fåfom en eldig häst en minut siunker ned i en wak, reste han fig genast upp ur wattnei. (Forts.)