Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 3

Joseph satt i sofsan sramför divansbordet midt emellan sin fru och svägerska, medan Napoleon gick af och an på golfvet under det lifligaste samtal med de förra. Det var ingen brist på samtalsämnen den tiden. Desideria bar en grön skärm öfver sina ögon, som hon för tillfället hade ondt uti; men detta hindrade henne likväl icke från att då och då kasta en förstulen blick på den promenerande, som förstod att väcka, om ej just kärlek, åtminstone uppmärksamhet och förvåning. Joseph lekte, såsom det anstod den rike Clarys måg, med en börs fylld med guld, den han immerfort kastade upp mot taket, men alltid återfångade med en jonglörs öfvade hand. Men en gång tog guldbollen för stort sidosprång, föll ned i ett fönster och blef liggande der. Joseph reste sig upp för att taga den derifrån, men blef i detsamma utkallad i salen för att emottaga ett besök Napoleon fortsatte dock konversationen och kom derunder att stanna just vid det fönster der börsen låg. Desideria såg då trots ögonskärmen — en qvinna som promt vill se kan se genom hundra skärmar — hon såg huru Napoleon helt ogeneradt stoppade börsen i egen ficka, hvarefter han fullföljde konversationen och promenerade lika otvunget som förut till dess han efter någon stund tog afsked och aflägsnade sig. Efter hans bortgång inkom Joseph gick till fönstret och sökte sin börs, men underrättad om att den fallit i en ännu skickligare jonglörs hand, tog han saken ganska lungt. Kanske var det icke så noga bröder emellan, isynnerhet korsikanska bröder. För öfrigt betalades, som man vet, börsen en dag med ett konungarike. Men detta sätt att förvärfva, som när det gäller småsaker har en mycket ful benämning, raen i stort kallas eröfringslystnad, behagade icke Desideria, som från den stunden kände en oöfvervinnerlig motvilja för den genialiske friaren. Både af natur och uppfostran kände hon säkerligen redan den himmelsvida skilnaden emellan det godas och ondas geni, en skilnad som verlden i allmänhet icke uppfattar, hvarför den också, och det med rätta, dyrt får plikta. Napoleon nöjde sig sedan, som bekant är, icke med småsaker. Han knep kronor, troner och riken, och ju mera han knep åt sig, desto större blef han i verldens ögon och han går och gäller ännu i dag såsom ett af de största universalgenier. Det var hans lycka att han icke slutade med något så obetydligt som en börs (Illust. Tidn.)