Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1861, sida 3

Båten låg stundom på wågorna, så att sjelfwa seglen nästan doppades i wattnet. — Löjtnant, återtog matrosen, med en dof ton, i det han torkade pannan med fin arm, nu är det ej mer än en. — Försökom ätminstone att rädda denne, uppmanade löjtnanten, görande korstecknet för andra gängen. Upprefande fig i fören, hwiftade han med fin näsduk. Mod! ropade han på engelska iill den siste mas trosen, mod, håll dig stadigt uppe, wi fomma firar. Men knappast hade han uttalat detta sista ord, förrän plankan, fom sjunkit änyo flöt upp igen, men utan att gifwa stöd åt nägon. — Adti utropade löjtnanten förtwiflad, om han blott haft styrka att hålla fig uppe ett par minuter. Ett par ärtag och wi hade warit der. Nu spntes den liflösa kroppen äter Höja fig på en wäg. Löjtnanten sträckte ut handen, för att äterigen fatta tag i honom; men han nådde honom ej; ban bortfördes af wägen och förswann för alltid. — Såg du, Horsko, fade den ene roddaren sagta till den andre, att han hade öppna ögon. — Ja, swarade denne, och knutna händer. — Löjtnanten har glömt att göra korstecknet, fade en tredje. — Han wore ssänd att rycka löjtnanten i föte terna för att förebrä honom sin glömsko, skrattade Yorsko. — Skämta få mycket du wil med de lefwande, förebrädde honom den matros, fom fatt wid styret, men skämta ej med de döda; det bådar olyda. — Tyst, mina barn, fade löjtnanten med en röft fom gjorde slut på alla hwiskningar, men fom låt hör ra fig oaktadt windarnes tjut oc) wägornas brusande,