Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1861, sida 3

Der funnos tappra mån, snillen, unga, wadra flickor. älstande hjertan, wårdiga att alskas tillbaka. Cn farltg tanfe för en ung man om ijugufem år, isonnerbet når han år inflångd i der simmande klosler fom man kallar ett fartyg. Elim war werlligen ans griven af en intressan sjukdom nemligen ungtomen; bang tanfar sängslades förs af landet fom låg framr för honom od fedan af bang gamle kamrats godmos diga somsprak. De blickar, med hwilfa ban beiraftute Holland, tande lätt ingifwa den förmodan, att hang hiertas statt der war begrafwen. Just emedan bon sag fig urstandsatt att lemna fartyget stegrades hang begär att gå i land. Han drog en djup fud, och fom en fann biograf, anse wi of böra utleta anledningen sil densamma samt dera fåta läforeng uppmärtsamhet. Dagen lutade till nedgång och i samma män fom ben oftog, börjode det blåsa upp igen, och innan fort hade man en fullfomlig storm. Men allt war fårberedt, och inwäntade man således natten utan att erfara några synnerliga farhågor. Wid horisonten warsnade man i detta ögonblick ett stepp fom fatt till ala segel; Det tycktes i snabbbet wilja täfla med sstormen. Man förmärtie att det war ett engelskt frigsskepp. Def röda flagga flammande fom en blirt i nattens mörker. Allas ögon wände sig ät detta häll. Tydligen närmade fig färtyget flottan. — Lör oss fe huru wår ädle Britt inföll Elim, tänker bära fig åt atlt kasta onkar i detta wackra wåder. — Han är från fina finnen, fade en ung löjtnant, ban sätter till alla fegel blow för att fomma til of. Se då, mafterna böja fig fom rör. Hör du ej buru de braka? Antingen har befälhafwaren andra master i fin fida eller har djefwulen tagit vid alla matroserna. (Forts.)