Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1861, sida 3

wärdigt hwad Garricks namn år får en magnet; hela adeln på tio wil båcowfring, alla fom ha wett och fuat för det åfta i skådespelarekonsten, fomma hit för att fe wår teaterdireltörs wän, den store Bars vid. Ni år en tydlig ost, fom räkat fomma hit ju nu! Tada rni gud för det er wagnsarel gick fönder. Garrick swarade likiaöjdt: Jag kanner nog G rrick och har warit med hwarenda gåna han uppträdt i London. yt utbrast wården med öppen mun och höjda ögonbryn, säg mig hur han fer ut, den store mannen! San fer ut alldeles fom jag, swarade Garrick leende; ola menniskor i London tyda det. Wården fpånde upp ögonen och stirrade fom på en andesyn; Garrick, fom hade en sållsam mafr öfwer fina anletsdrag, gaf dem det uttryd fom han brukade i Ehylocks rol. Smwad? skrek wärden rysande, fwad år detta? Tyder ni inte det år wader! pens mälte Garrid och återtog fin manliga uppson. SHerre! skrek wärden, har ni twå ade deles olika ansigten 2 Änbilning, ni tänkte på Garrick och tydte er fe honom! Wärden skakade på hufwudet och äm nade orda widare då ett nytt wagnebuller droga honom till dörren. Garrick wek upp fin rodkrage, satte ett par grofwa glacögon på näsan, hatten på skult, förändrade äter sitt ansigte och gif ut förbi gästerna oh wården, alldeles Lif en af den tidens kringstiykande schaderjudar. Då han wäl kommit utom dörren hörs des rop från flera häll: Hwad mar den der för en? Hwarifrån fom han ? Wården swarade: Hufdt! jag tror det war den wandrande juden, jag fåg ide når han fom in! Garrick gif för att uppsöka den oföre skämde teaterdirektören; han war försedd med en stark käpp, fom han emellanåt uns der fin gång häfligt skakade. Den förfta han frågade wifade honom hwar skådespelet skulle uprföras. Han gick efter Ytterligare onwisning uppför flera usla trappor i ett hus och inträdde ges nom en skral dörr i ett ännu skralare rum. Der såg han ett uppträde ur den bistra werklighetens undandolda dramo. Kring ett ranligt träbord suto fer bleka, magra, trasiga barn af ohfa storlek, en qwinna, en utmärglad f. d. prima donna med åns nu flora, swarta lysande ögon, en mede älderg man i slarfwig drägt; allesammans slefwade ur ett stort träfat med jagtbundåhunger grå wälling. lsynen af detta elände sörwandlade ögons blickligt Gartids wrede till det innerliga ste medlidande. Katlen steg upv förlägen, gid emot Garrid och frågade odmjutt: Hwem har jag den åran — — eKan jag få tala ensam med er ect Ör gonblid? fare Guarrid wänligt och miltt. vJag står till er tjenfi, genmålde den stackars karlen och förde Garrick in uti et