stort tymligt rum, tydligen en bryggares maltkölna, i hwars bakgrund war en liten tillfällig skädebana och får öfrigt endast några rader grofwa fräbänkor. Garrick började: Ar ni teaterdirektöcen Helt? Mannen bugade fig, erkännande titeln. Den uppsais ni låtit införa i dagens tidning år en osanning. Direktören baxnades och bleknade. Han tordes icke nefa, utan teg som en på bar gerning gripen tjuf. Först sänkte han fin blid till golfwet, efter en stund såg han upp med en obeftriflig fmårta och fade: Öerre, gaf ni ide aft på wår middag! Såg ni ide mina fer arma, utfwultna barn, min bleka hustru, fom legat sjuk i sju meckor, utan läfare och utan mat? Men en få farlig lögn! nog komma många äffidare, hwilta fånna den råtta Qarrvid! Ad! nöden gör en menniska galen; den utswultne biter i sten! Derpå föll han på fnå och fudade djupt. Hmwilfen amnade ni skicka fram såsom Garrick? Af, en stackars nybegynnare, fom ide saknar anlag; han har fett Garric sjelf, fan härma hwem som helst oc) år ofötskämd! Stig opp! fade Garrick, jag förlåter er, ty jag år sjelf Garvid. Derpå räckte han den förkrossade mannen fin hand till hjelp wid uppsligningen. Jag fånner mig fom jag wore redan bängd! fudade teaterdireftoren; baf för darmande med mig och lossa på repet. Ia, swarade Garrid leende: jag skall göra er lögn tU janning; jag skall sjelf uppträda fom Shylock, utan betalning. Der har ni en smula till hjelp för ögonblicet, tillade han och trydte en penning pung i den forwånade teaterdireftörens hard. Derpå gick han fin wåg. På qwällen war den Ifa teatern Bö werfull, Garrick framttädde och öfmertrås fade fig sself. Sedan stycket slutats och förhänget faslit, uppgick det åter. Gatrick framträdde sjelf på skådebanan och berättade enselt och hjertligt för alla ywad fom handt honom, och huru han gjort vuffen tll werklighet, fil drade teaterdirektörens nöd och slot sålunda: Jag har talat till engelsman och ens gelskor; J funnen ide låta bli att hjelpa en nöostalld husfader med en sjuk hustru od) många barn; jag skall derfore sjelf möta er wid utgången och motitaga hwad edra hjertan gifwa! Han håll och, ban war utanför dörren innan ånnu någon hann komma ut; der stod ban med fin hatt, fom snart fylldes af både silfweroc guldmynt. Twi gånger folldes hatten och begge gångerna tömde han innehallet i den blela hustruns förkläde. Derpå fyndade han ull wärdshuset, satte fig i fin redan Ia: nade wagn och for hastigt undan den fame lade befolfningens dånande hurrarop. Innan han återkom til London hade ala Englants tidninguar förkunnat hang ådla handling.