Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1861, sida 3

Och hwar rojalistist och liten mawsell Strart skondar att flår jig på fastställda moden. Med ögonen torra, och leende mun, Hon wäntar hwad werkan flanellen fan göra; Men vappa, den stackarn, beklagar den stund, Då sorgposten kom att hans kassa förstöra. Nog kläder den också, den sorgen så djup, Och högfht intresant hwarje ansigte blifwer, Och ofia när Caron ror fram med sin slup, Att konungar taga, han fästmänner gifwer; Ty oemotständlig bitr oftast en mö, Då owiit, i fin sorp, vå det swarta hon sätter. Hon önskor att kungliga ofta må dö, På det att kurtisen må lefwa def bätter. — — — Ordets egentliga förstånd. J skymningen af sänkta rullgardiner Våg på fin sotsäng gamle Truls. En doftor fatt bredwid och tummade hans puls Och tolkade med eskulapska miner: Ru är din flund för handen, Truls! Den sjukes fromma fru stod nära hufwudgärden. AE himmel, ropte Truls, jag far den fitta färden, Oc lemnar dig min statt — o, stund få fmårtefull! Min engel, fade frun, förj inte för min slull! Syvad nu, din dumma gås — jag mente mitt (darul! Röt gubben till ... och for ur werlden. ö Cn man i nödens stund ett rep om halsen band: Han wille hänga sig — men han en guldbörs fant.