wen hår skulle företagas, war Tomaso Secchi, den ri kaste och anseddaste innewänare på ön, i stor fara att bli komprometterad; ty han hade ännu ide omsatt alla fina skatter. Lockligtwis hade han tillräckligt utrymme för att gömma dem, til deg han få smånragom hann, att afsätta dem. När gräfningarne närmade fig hans område, hade detta locats. Han utolänade sorgfälligt ywarje spär fom kunde leda til upptåd af de underjordiffa hmwalfs wen oc igenmurade hålet i fin fällere. Derpå sälde han emot en betydlig summa fina fasligheter till regeringen, och lät dem nu lugnt fortfärra gräfningarne. Men de lärde och konstnärswerlden utstötte rop af beundran öfwer alla skatter, fom mid upptäckten af det gamla palatset bragte i dagen. Tomaso Secchi inneslöt fig i sitt innersta gemaf, för att obehindradt funna ge luft ät fin glädje, och der han gång efter annan utropade: Gorpo di Bakol— Det war dock en utomordentlig lyda! — Signora Secchi log och kyste fina små, fåfom den lyckligaste hustru och mor i werlden. (Slut) Den djupa forgen. För flickorna, ad! hwilten lydofam tid, Då fungsforg blir anlagd på nådig befallning! De fy od de bråta och bopras derwid På dundande segrar, med barmen i swallning; TY sorgen förlänar få många behag, Den diuva ifynnerhet. Lefwe då sorgen! Men pavpa får punga ut pengar hwar dag, och har han ej, nödgad han taga på borgen. Diup sorg är dersammo, precis, som flanell, Man köper den alnwis der borta i boden,