Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1861, sida 3

I. Tomaso Sechi war, ehuru lika fattig, fom de flesta innewänarne vå den lilla ön, likwäl hus: och jordegare. Hans föräldrar bade, jemte deras mwåls signelse åt honom efterlemnat ett litet hus oh en dere till gränfande trädgård, bäda starkt med skuld delaftade. Hade han werkligen egt någon betydande det af de båda fastigheternas wärde, hade han kunnat sälja dem och han hade äfwen utan betänkande gjort det, för att friköpa den stackars Rita, men så som sakerna stode, måste ban söka forskaffa penningarne på ett wida wädligare sätt. Maso hade, om ock medwetande om fara, dock ingen fruktan derför. Neapolitanarn är som ett barn, som utan fruktan för det tillkommande, låter ögonblicket råda. Så länge det går honom wäl, är han obefymrad, njutninaslysten och glad; bryter olyckan ut öfwer honom, förlorar han lätt fattningen. Maso uisträckte fig lugn på fin mossbådd och ins somnade, utan att hafwa minfta aning om hwad mors gondagen hade att innebära. Han erfor det alltid tids nog. (Forts.) Hwarjehanda. En poet, fom ide lefde i harmoni med sin hustru, hade en dag af henne blifwit retad till wrede. Det blef en bet ordwexling, och slutligen foro de i lufwen på hwarandro. Ett par personer stonnade utanför deras boning. Hwad är det för sorts ljud derins ne? fade den ena — AÅy, det är poeten fom flår fin harpa, swarade den andre.