Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1861, sida 3

en feluf, färdig att lyfta ankar, wid stranden wäntade en båt och efter att bäftigt hafwa tryckt wännens band, sprang markisen deri. En half timma derefter war feluken redan längt ute i hafwet. Fiamina hade först fram på eftermiddagen hunnit att hemta fig få mycket att hon kunde mottaga Giubbettis besök och widare förklaringar; hon lät derföre bedja honom att strart komma upp på hennes rum. Cbevalieren infann fig. Hans uiseende war alls warsamt oc) bekymradt då han lemnade den af smärta tillintetgjorda flickan ett prydligt hopwiket bref från Loredano; han fade att denne skrifwit det redan före afstedet, för den bändetfe att de ide mera skulle återfe hwarandra. Besynnerligt! Loredano hade ju knappast tid att säga benne siit sista farwal! Giubbetti aflägsnade sig; han kände brefwets innehäll och förmådde ide att fe den smärta, fom han förutsäg att det skulle framkalla. Loredano försäkrade deri att han aldrig kunde förgäta henne, fom räddat hang lif oc återgifwit ho nom friheten, men underråttade henne på famma gång om att hang farbroder i Frankrike hade i dag ffriftligen meddelat honom att han wille taga honom till sig fom fin egen fon, likwäl endast med det uttrycktis ga wilkor att han skulle afstä från ett hans flånd få föga passande giftermål fom med fångwaktarens Ddotter från San Steffrno; wille han ide gå in härpå, få skulle han ej päräkna någon hjelp, och den fire af hans anförwandter wille då äfwen tuga sin hand ifrän honom. Föröfrigt hade markisinnan Riondetto, fom för att behaga Loredano inlätit fig i samwo poliliska sammanswårjning som Loredano, lyckligen anländt till