Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1861, sida 2

under wänskapens skydd, woro säkerligen de lyckligaste i deras lif. Wäl förminskades ännu deras lycka nägot af den owisshet, som swäfwade öfwer deras hufwuden, men efter de swåra lidanden, hwilka de få nyligen genomgått, woro de alltför tacksamma emot försynen för att klaga häröfwer och deras kärlek ersatte dem hwad som ännu felades. Sålunda hade fyra weckor förflutit, då Loredano en bag häftigt och synbart upprörd nalfades fin fäftmö, fom med sitt älsklingsinsirument, guitarren, fatt fig på ett skuggrikt ställe i den pråftiga park, fom omgaf Giubbettis egendom. — Mod, min älskade hustru, — sade han, fast slutande henne i fina armar. — Änau en gång hotar owädret att sammandraga fig öfwer wåra hufwuden, men Gud kan icke wilja drifwa oss ur wår kärleks paradis. Du är stark, Fiamina, starkare än jag, och jag beböfwer derföre icke göra nägon längre inledning. Blek och darrande lutade flickan sig till hans bröst och bad honom enträget att icke låta henne wara i owisshet. — Min wistelseort har blifwit sörrådd, — fade Loredano, — jag år intet ögonblick längre säker; neas politanska regeringen har begärt mitt utlemnande och päfliga regeringen skafl intet ögonblick wägra detta. Men ingen anar att äfwen du är bär, emedan ingen känner wår kärlek, oc) man tillskrifwer din gerning helt andra bewekelsegrunder. Jag will och måsie siraxt söka en säkrare tillfloksort i Frankrike; Giubbetti har redan träffat alla förberedelser för min afresa och jag skall gå ombord på ett fartyg, fom om en half timma loftar ankar för att dit afresa. Emellertid slannar du qwar hår, bwarest du är fullkomlig får kerhet, för att sednast om åtta dagar resa efter mig.