Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1861, sida 2

Loredano trodde sannolikt det sista, ty ömt fmer kande hennes ljusbruna lockar fade han lugnande: — Så snart wi äro i säkerhet hos min wän Giubbetti, skall fyrkans wälsignelse förena oss, så sannt mig Gud hjelpe och alla hans helgon. Giubbetti war en gammal, mångbepröfwad wän till matkisen, hwars öde djupt smärtat honom; han blef derföre på det angenämaste öfwerraskad, när Los redano flöt honom i fina armar och berättade enffildheterna of den knappast för möjlig ansedda flyften ur det fasta kastellet, fom aldrig annars brukade att släp. pa sina offer förr än döden årergaf dem fribeten. Med stum beundran bugade han sig för Fiamina, hwilken Loredano presenterade säsom fin fnart blif wande hustru; den unge mannen hänryktes wäl af den unga flickans skönhet, men ännu mera af beundran för hennes hjeltemod, framkalladt af kärlekens allmakt. ö Tillswidare aftalade man nu att de båda flyftins garne skulle hälla sig wäl dolde på Giubbetris landtegendom, till def Loredano skrifwit till en af fina ans höriga, fom altid wisat bonom särdeles godhet, och of denne erhållit löfte om sitt eget oc) Fiaminas mot tagande. Ånnu war faran långt ifrån öfwerständen, ty man kunde wara förwissad om att neapolitanffa regeringen skulle energiskt fordra flyktingarnes utlems nande, om den färde att känna deras wistelseort. Till följe yäraf måste man äfwen uvpskjuta den lagliga wigsel hwilken markisen lofwat Fiamina oc hwilken hon för sitt rycktes slull ifrigt efterlängtade. Den unga flickan fattade tydligt denna nödwändighet, ty ingen annan än Giubbetti tordes de inwiga i den farliga hemligheten. De dager, hwilka de trolofwade nu tillbragte