Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1861, sida 3

Wål förundrade det soldaten, som såg temligen sömnig ut, på det aldra högsta att Mario Faiconcos Dotter och piga wille lemna fängelset på en få omane lig timma, men fom en artig fovaljer nöjde ban fig med flickons utomordentligt wänliga meddelande, att de skulle resa öfwer till Gacta och gerna wille wora der så tidigt på dagen som möjligt. — Har ni guvernörens tillåtelfe att gå ombord och passera waktskepper? — frågade kerporalen, bod ingalunda af misstroende. — Naturligtwis! — swarade hon djerft och före be handen tll barmen, liksom wille hon upptoga papperet. Men korporalen bugade sig artigt och winkade med handen att de kunde oflägsna sig. — Det blir en swår resa, — sade ban. — Winden är wål gynnande, men den blåser temli: gen häftigt. — Ah, hwad det beträffar, — sade Fiamino, muntert, — få år den gamle Tommass fullt pålitlig. ... God morgon, korporal! Wi äro snart igen. De båda fruntimren gingo obchindradt widare och hade snart den ynerstia porten bakom fig. Här skiljdes de från den soldat, hwilken korporalen af ar. tighet lätit följa dem hit. Loredano tryckte wormt handen på den med snabba steg honom ledsagande flican. Wägen till fiskarhuset, i hwars nårhet den lilla Båten låg förtöjd, war ide sardeles läng. Med mycken försigtighet frigjorde de fartyget oc sköto det i wattnet, få att det blef flott. Jngen störde dem under detta arbete; ett ögonblick derefter woro de på hafwet och nu först sjönko de med obeffriflig hånförels se i hwarandras armar. FCoafÖ5