Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1861, sida 3

messiga snarkningar, öppnade hon dörren försigtigt och smög sig, med tydlig räddsla mälad i alla dragen, warsamt ända bort til hans fång, bredwid hwilken han lagt alla nycklarne till cellerne. Utan att göra ringaste buller bemåftigade Hon fig dem och fyndade lika warsamt bort, efter att först hafwa kastat en sista lång blid på den lugnt drömmande gubben; först fer dan hon kommit ur rummet stannade hon och upp: sände en tyst, men brinnande bön till den högste. Det swsäraste ögonblicket war nu förbi; med be wingade steg nådde hon nu Loredanos cell, utan att, säsom hon redan wisste, på wägen möta en enda skyltwakt. Stumma föllo de älskande i hwarandras armar. Några minuter derefter war Loredano förwandlad till en gammal piga, fom war swär att igenkännu; Fiar mina hade också gifwit honom en del af den öfmera allt i fängelset kända Marinejas kläder. Efter nägra warma kyssar och handtryckningar, mähända de sista, om deras plan misslyckades, gingo båda med sakta steg ur cellen, hwilken flickun, för de understundom förbigående patrullernas skull, äter tills läste. Derefter gömde hon nyckelknippan i en aflågfen wrä för att få långe fom möjligt hindra upptäckandet af deras flykt. Påtagande fig en obekymrad min oc) hållning gingo de derefter genom korridorerna, Hrareft de ide mötte nägon enda menniska; endast i yttre portrummet mäste de nödwändigt passera en wakt, som för dem stulle öppna utgängen. Fiamina wisste att korporalen war en af hennes skönhets wänga tillbedjare, af hwilka hon lika litet gynnat den ene som den andre, utan att dock wisa sig oartig eller owänlig emot nägon.