Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1861, sida 2

)möjligt att leda annat än genom styrka. 3önderflita kedjorna, lossa banden, och wål örsatt i frihet fånner widundret ej mer nägra lagar: det äfwerlem nar fig ät alla lags ytterligheter, det kullstörtar, mälvde ör oc förstör alt ända tills en herre inyo pålägger det fjettrarne. Hos alla konservativa skrifställare, till ywilket tidehwarf de än höra, finner man sfamma resonnement rörande folket, sam-. ma framställning, samma bild under en met eller mindre modererad form. Hwad rule ej folfet göra, om Det ej styrdes med jernspita? Det wore anarkie, ett bes standigt tumult, någonting liknande de otyglade elementerna, innan skaparen föres skref dem ordnade lagar. Nåwal, betraktom Jialien; der se wi tronerna ramla dynastierna, förswinna, och folket ensamt i full utösning af fin fris het, sjelft utnämnande fina chefer midt under kriget och segrarne. Den ofantligt ftora klasfen af uppskrämda, missledd af de gamla traditionerna om folfet, wäntar en. dast namnlösa oordningar och förfärliga fataftrofer. Den inbillar fig redan fe widundret på en enda natt uppfluta allt och inwiga chaos. Den tror attalirffal gå under i Italien, civilisation, handel, res ligion, konster och wetenskaper. Annu en fört tid, och det skall ej fin nas något annat qwar ån ett folk i manfinne, tilins tetgörande fig sjelf midt ibland fpillrorna af det fom warit har. Och i sjelfwa werket war det sådant man förutspådde, om furstarne bleswo sördrifna från Jtalien, om konungen af Neapel blef, we förjagad, om den, enligt 1815 års för droger faststälta, ordningen ej längre ute giorde en bartiet mot de dåliga passionerno. Men har ru folket öfwerlemnat fig ät dessa virerligheter? är wildjuret lösslåppr? Hwar åro katastroferna, hwar ruinerna? Wetenskaper och handel fortlef: wa i Jtalien de sköna konsterna och litte raturen blomstra; atelierer och theatrar äro fortfarande öpp: a. Aldrig har wålständet uppskattadt efter statistiska sifftor och tar beller, warit stötre ån under förlidet år. Förgåfwes har reaktionen utfirött guld med fulla händer och med de wildaste uppeggelser; den har knappt lyckats uppwäcka ett litet parti i Calabrien. Hela den öfris ga halfön år lugn. Ah! man hade uvycket förtalat Jtalien och def lof isynnerhet: man hade frams ståltaret fö fom omöfligt att regera, om ej med hjelp of Osterrikes fängelser och bajonetter, och litwål flyr Det fig nu ene amt. Man skall tanskemwånda, att Neapels garnison är borta, och att det år pie smontesiska solbater som åstadkomma denna sordning, fom man nödgas beundra; men icke läcer wål någon funna tro att den piemontesiska ormeen, äfwen om den wore helt och Hålet engagerad ant göta polis: ljen st i Jtalien, skulle förmå womakthålsa ordning och lugn, om den ej under stöddes af nationen i sin helhet. Genom fin klokhet wederlägger Jtalien sför närwarande på det mest lysande fått de osanningar och fmådelfer, för hwilfa ret utgjott föremål: det förbryllar belacs farne genom fina handlingar; det ädaga: —— --? 2