kägger att wåldet ej är nödwändigt för att bibehålla ordningen bland folfet, det wisar att man fan njuta til och med en nywunnen frihet utan öfwerdrist; det återgifwer aktning ej blott åt fig sjelft, utan äfwen åt folfen och foltet. Och huru djupt bör ej denna klokhet och moderation röra dem, fom i detta ögonblick bestämma öfwer nationernas öden? Må en kongress församlas; Jtalien behöf wer endast wisa sig der för att winna sin sak: der behöfwer blott fråga Österrike huru många tusen man fordrades att bibehålla den fotdna freden i Lombardiet, huru ftora arvinter ännu fordras för att uppråtthålla denna bedröfliga fred uti Venetien. Nu finnes fnappt någon garnison i Mi lano; Modena, Parma, Florens, Balers mo, Neapel skydda fig sjeljwe. Det befria: de Jtalien lifnar ej mer det förra förflafwade Jtalien, ån lugnet liknar stormen. Hwilken herrlig framtid, då samma frihet småler öfwer Lombardiet och hertig dömena, på Sicilien och i Neapel! men hwad fom i detta ögonblick föregår, bör ingifwa tröst och ytterligare förhoppningar. Jtalien wisar fig förtjena, hwad fom blifs wit gjordt för def skuld, wärdigt att be: wara, hwad som blifwit ät detsamma ers öfradt och hwad det fjelf eröfrat.