Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1861, sida 2

förskjuren af sina anhöriga och öf wertygelsea härom garmnde horom: ånnu mera än sjelfwa fängelselifwet, med olla def forödmjukelser och sörsokelser. Dag från dag blef band utseende mera lidande och ett balct är efter fört inträde i detta förbannelsens hem bade den kraftfulle, lefnadslustige onglingen, redan äldbrats betydligt och hand melanfoli sontes wara obotlig. Sielfwa Fiamina Hade till en stor del förlorat siit wålgörande inflytande på honom och med sorgsen, men mot fig sjelf bitter ton hade han redan uppmanat henne till att ide längre binda sitt öde wid en hopp: löst otocklig. Hetta war för mycket för Fiamin as djerta; för: wirrade ploner genomkorsade bennes hierna. En gang, när han ånyo i hennes närwaro gifwit fin fmår ta och fin förtwiflan luft, störtade Hon plötsligea till bang fötter och utgöt en ström af tårar. — Jag will, jag skall rädda dig, Loredano! — ropade hon utom fig. — Wi skola tillsamman lemna Sn Steffano . . . inom några få dagar ... men jag beswår vig wid alla belgon, öfwerlemna dig icke mera ät denna gränslösa förtwiflan. Markisens ögon flammade för ett ögonblick i sin fordna alans, men sänkte sig nästan lika snart sorgset I mot golfwet. Het är omöjligt, Fiamina, — swarade han med swag röl, — det gifwes ingen utwag ur detta förfärliga fängelse. Aldrig skall jag tilläta att du wågar ditt lif för min skuld. — Mitt lif? — utropade flickan nästan wredgad. — Hwad år wål lifwet utan dig? Om du tör, fal äfwen jag dö, wissna liksom en blomma på fängelsets nensols. Du Mall blifwa fri Loredano! Jag will återgiswa dig åt lifwet och friheten, jag känner mig