Fiamina. Novell af Stanislaus Grabopski. (Forts. fr. föreg. nit.) Fiom ina fann bådanefier oftare tillfälle att beföfa fängarnee celler, emedan ett tillfälligt ulamocute for: mädde hennes far ott hålla fig mera inne i sina rum, vå fomma gång fom det gjorde bonormm ännu mera numpen oc tråtatrig. Hennes förballande till Lore: deno befäaslades härigenom ytterligare, men med Pen djupaste smärta säg bon fin älslares finder dag för dag blifwa blefare, ögonen miftode fin glans od uvpe fommade endast för nägra ögonblick, hwarje gång hon inträdde i hang sorgliga fängelse. Länge höll stoltheten horom upprätt, men flutit: gen tillsod han för den ängsligt frågande Fiamina aft fånpenffopen underaråfde bade hons själs och froppsfrafter. Hwarje hjerto, fom älskor eller någons fin alskat, kan begriva bwad den unga flickan led wid åspnen af Loredanes aftynande. Ad, bon wifte ju, ort ingen belsa war få god, ingen själ få sark an I de funte mornä fangelsets förderfliga inwerkan. Död eller warsinne wäntade bworje fånge vå San Steffono. ö Hennes enträgna, ofta upprepade böncr hote slutugen förmatt honom ett skrifwa till fina förnäma od ir sletelserita anhöriga, och bon hade bemligbet drogu försora om att detta bref fom dem riktigt tillhanda. Weclkor förgingo och intet swar kom. Det war nu utom alt twifwel alt Loredano werlligen blifwit