Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1861, sida 2

den på obestämd tid tillförordnade guvernören, merändels en subalternofficer ur kongliga arasen, leds här förfärligt och utbyter gerna fin nåssan oeinskränkta maftfullfomlighet emot den mera befwärliga tjenfien på fastlandet. Eburu den gråa skymningens stuggor redan lägrat fig temligen widsträckt vä söderns ewigt blåa bimmil och på den dunkelt glänsande sjöns fredliga wågor, kunde man litwål ide wid första blicken genom det fönfter, innanför hwilket fängwaktarens dotter fatt försänkt i fina drömmar, underlåta att göra den wer modiga frågan, huru det war möjligt att denna hems ffa öken kunnat alstra en få frisk oc älsklig blomma och att denna ide i förtid förwissnat och affallit. Fiamina Falcone hade just uppnått ben jungfrus liga mognad, fom i södern få tidigt utwecklar fig; hon war på fin böjd serton eller sjutton är gammal. Egentligen saknade hon wål den sydländska qwinnans eldiga och förtärande skönbet, ehurn dock ingen kunde twifla på art hon war en dotter af Italien, ty detta läftes i hennes mörka, än wekt drömmande, än flams mande ögon; men dessa ogon förrådde icke den bes herrskande passionen, utan den weka och dock stolta och sjelfmedwetna qwinlighet, som är egendomlig för den nordiska qwinnan. Fiaminos far mar en häftig, pasfonerad italienare, men hennes mor härstammade från den fjerran norden. Det fan då ide förundra oss att hennes by war genomskinligare och hwitare än hennes landömanninnor, ansigtets drag finare, det rika och wackra håret mera ljusbrunt. Hennes wert, som i landets prydliga, romantiska drägt tog sig särdeles wäl ut, war smärt och sirlig och bildade en skarp motsats till fadrens krafifulla och owiga gestalt.