Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1861, sida 3

visade sig vid sängen, då förvredoe hans anletsdrag och han mumlade ånyo med gnisslande tänder sitt alltihopn, alltihopa. Hvad utenar han med alltihopa? frrågade presten. Jo, svarade hushållerskan, faftad af en lycklig idt, det har alltid varit kamrerns mening att jag skulle få hvad han lemnar efter sig...Det är ju så, goda herr kamrer, tilllade hon, vändande sig direkte till patienten, det är ju så att jag efter kamrerns död skulle få allt hvad kamrern lemnar efter sig i löst och sast Man såg! att den sjuke ganska väl förstod hvad hushållerskan sade, äfvensom att han gjorde de mest förtviflade ansträngningar för att svara, men något annat ord än alltihopa kom icke från hans läppar. Alltihopa, fortfor hushållerskan, jag år då alltihopa? Herrarna äro minn vittnen på att kamrern med varm hand ger mig alltihopa. Alltihopa! upprepade ånyo den döende med förtvillan i sitt ansigte. Några timmar derefter var han död. Som det icke fans någon testamentarisk handling bland kamrerns efterlemnade papper och icke heller någon närmare eller asflägsnare slägting uppträdde med anspråk på arf efter honom, så anammade hushållerskan verkligen hela qvarlåtenskapen på grund af det der enstaka ordet, hvilket uttyddes till förmån för henne såsom den döendes yttersta vilja. Huruvida kamrern vände sig i sin graf känner man ej.