Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1861, sida 3

srån en ungdomsbekant och f. d. kamrat i Stockholm, hvilken bad honom komma till sig och vistas åtta dagar eller längre i hans hus, Kamrern gjorde ett öfverslag af kostnaden, och sedan han funnit att utgifterna för resan till och från hufvudståden mer än tillråckligt skulle betäckas af 8 dagars fritt vivre derstädes samt till och med bespetsat sig på något öfverskott så beslöt han resa och reste verkligen efter att länge och väl ha förmanat sin hushållerska att under hans frånvaro iakttaga den störste hushållning eller, med andra ord, spara på foder både för menniskor och djur. Hushållerskan, en qvinna i sina bästa år, såg med synnerligt nöje sin snåla husbonde resa och började sin hushållning på egen hand med att genast slagta det fetaste dilammet i ladugården och bjuda främmande. Grannarna, som aldrig tillförene hugnats med inbjudning från kamrerns egendom, uraktläto ej ätt infinna sig till aftonen, och hushållerskan gjorde vyppperligt les honneurs, biträdd af sin sästman, en stälig och hygglig fanjunkare vid U—plands regemente. Glädjen stod högt i tak, man dansade, spelade kort, lekte pantlekar, ty det var just vid jultiden, och slog sig slutligen ned vid det välförsedda matbordet under allmän belåtenhet. Men vår kamrer var långt ifrån lika belåten med sin resa. Anländ middagstiden till Stockholm håller han med sin häst utanför sin gamla kamrats hus, stiger ur släden och in genom porten, men blir icke litet förbluffad när han får höra att värden i huset aftonen förut plötsligen aflidit. Svärjande i sitt sinne öfver en vän som hjuder folk till sig och lägger sig att dö ipnan gästen kommer, stiger kamrern i sin släde igen och beger sig genast på hemvägen. Har han lefvat så länge, så hade han alltförväl kunnat lefva åtta dagar till, mumlade den stackars kamrern, dragande den ena djupa sueken efter den andra vid tanken på de onöd ga utgifterna fön resan, och funderade efter om han icke borde till sin väns sterbhus inlemna ordentligen specificerad räkning på dem. Sent på aftonen återkommen till sin gård, höll han utanför ladugårsbyggnaden, ty han trodde sig upptäcka en större qvantitet blod i snön. Som han omöjligen kunde föreställa sig att man slagtat under hans frånvaro, något som knappast inträffat när han sjelf var hemma, så tog han det för näsblod. Faslig näsa att blöda, mumlade han, undrande hvems näsa det kunde vara som hade råd att spendera så mycket, och närmade sig hufvudbyggnaden. Men han hade icke tagit mån