Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1861, sida 2

att blott en fogels lif stod i fara. Hand handtag med bössan woro bestämda, och det war ide möjligt att fins na i hans minsta rörelser något teden till osäkerhet. När han upplyftade bössan till ögat och spände hanen, månde han fig småleende åt den andra skytten, fom, med spändt gewår rigtadt emot honom, utropade:Kom ihåg wått aftal! Såtas min bror, få lefwer du inte en minut derefter. Bobs wapen sörblef orörligt i horisontel ställning, nåra twå minuter; sjelswa bösspipan rörde fig under denna tid ej en linen. Ingen wågade tala, lnappt andas. Tyftnaden war hemskare ån slormens tjut en winternatt. Skottet afgick, och i samma ögonblick störtade den petson till marken, på hwars hufwud bågaren mar uppsatt. Ett rop af sasa undföll alla de samlade wittnena, men detta nedtystades lila hastigt genom knallen of ett annat skott, hwarwid den olycklgie Båtfarken sjelf fsölleuliflös till jorden. Man hörde ej annat ån en swag suck från honom innan lifwet utsläcktes, ty motflåndas ren hade med en skytts såkra öga såndt kulan genom hjertat på den beklaganswårde mannen. i Bågarbårarn upplyftades emellertid från marken of de bispringande wännerna, fom forgfäligt efterletade det dödliga såtet. Jngen del af hang kropp befanns ha lidt någon skada, och på hufwudet safnades ide ett här. Han återhemtade fig också snart från sin sörsträckelse, och war den förste fom hittade bägaren, hwilken, gen omborrad af fulan, hare blifvit kastad på ett afstånd af I trettio alnar. Så dog den fifte Båtkarlen, offer för ett bedröfligt misstag, och med honom slocknade denna menniskostam, fom, i historien om Ohio: och Misfisfippi-firåndernas första befolkning af de hwita, intager ett märlwärdigt rum, (Slut.)