Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1861, sida 2

Det war en tid — och tro mig! den tiden har jag inte glömt — tå jag bå stränderna of Måessissippi ansågs som den bästa skytten bland mina gelikar, och månqet djur fall för denna bössa. Bland er är jag okänd och frammande, hår måste jag således änyo arbeta på att göra mig ett namn, och så godt fan det oc wara, ty min person betyder nu mera intet i detta förändrade, förfinade och försämrade land. Men låt fe, begynnom leken! Hwem af er Will tjena en landsman med att wara fot till hans skott tafla? J bleknen! Det år linvål ide sörsta gången, fom jag på syratio feg skjutit bågaren från en mans hufwud euer guldringen ur hans hand. Låt wara, att förföfet fer wadligt ut, men starka ssälat böra ide räras att fe döden i synen. Föröftigt, fians det wal något exempel att en gammal Bitkarl brutit sitt löfte? Jig lofwar er nu, männer, att skjuta bägarn från bufwuset, utan att widröra ett härstrå. och blygens I inte, att wågra ert förtroende till mina ord? Nawål, för att bettygga er, I karlilådda qwinnor! samitydet jag att, am ett enda hufwudhår skadas på ben, fom uppbär bägaren, en af edra kular må fåne kas i detta bröft. År detta nog, eler Iveckent ännu. Of öfwer det ytterst djerfwa i fråmlingens förslag, syntes de närwarande länge forska bwarandras blickar till råds om hwad, som war att göra. En af dem föteslog slutligen att med lottkastning afgora, hwem fom stulle uppsätta bägaren på sitt hufwud; denna me ning aatogs enhålligt, och sottes genast i werket. Lots ten föll på Bobs motstån dares egen bror. Blek och dar: rande fördes han till den bestämda platsen, och tennbå garen sattes på hans hufwud. Fyratio steg derifrån ställde fig Båtkarlen och bettaktade nägra ögonblick målet för sitt skott. Hos honom märktes ej den ringaste rörelse, och af uttsydct i haus ögon skulle man kunnat tro,